Nu har det hänt...helvetet har fryst över, grisarna flyger och jag har överlevt 1 mil i jogging spåret.  Efteråt infann sig en väldigt skön känsla av stolthet över att klarat ta mig runt hela rundan, men under tiden varierade känslorna. Utan draghjälp från J som ville ut och testa en ny runda vet jag inte om jag hade tagit mig ut men tillsammans var vi starka (även om J utan tvekan har mer fart i benen än mig). Nu får vi se om det här var en en gångs händelse eller om det kommer upprepa sig?!?

OBS! Jag vågade inte lita på de nya skorna så mina gamla träningsdojjor fick följa med ut. Följetongen om mina skor verkar aldrig ta slut *pust*